Flip... Flopp, eller?
Hur fel eller rätt är det med gångjärn på nallen
egentligen?
Sonyericsson Z200, Z600, Z1010
Oftast brukar
jag ha en väldigt genomtänkt och stark inställning till vad jag tycker är
tilltalande, snyggt och funktionellt. Oavsett om det är kläder, tidningar,
prylar, bilar eller typsnitt. Det finns en grundinställning till vad jag
gillar som jag inte normalt avviker från. Självklart är inget statiskt och
orubbligt, men jag är inte den personen som gör saker utan att tänka igenom
dem först, och planera när och hur jag ska göra. Så därför är det extra
intressant när jag plötsligt kommer på mig själv med att sakta förändra
min inställning till något.
Eftersom jag jobbar
med kommunikation, och framförallt grafisk kommunikation, har jag forskat
en del i gränssnitt och hur man får en produkt lättanvänd, tilltalande och
attraktiv. Det gäller allt från blanketter som ska vara enkla att förstå
sig på, till säljande annonser, affischer och tidningar med smal inriktning.
Vad jag försöker säga är att jag tycker det är mycket viktigt att det finns
en genomtänkt formgivning på prylar man ska använda. Är det dessutom något
som man ska interagera med genom ett gränssnitt blir det än viktigare att
den som skapat gränssnittet har tänkt till rejält. Det finns inget som är
så irriterande som en fjärrkontroll där knapparna har obegripliga funktioner,
eller en video som man måste läsa instruktionsboken till för att kunna ställa
in på inspelning.
Något som jag ställt mig frågande till är formgivningen på mobiltelefoner
från tillverkare som NEC och Motorola, där telefonen är delad i två. En
så kallad »flip-telefon«, med ett gångjärn mellan de två delarna. Att det
dessutom är två skärmar på telefonen, och i vissa fall två kameror på dem,
är förvirrande. Jag testade några, men reflekterade inte så speciellt mycket
över varken formen eller funktionen. Men, å andra sidan, de var så olika
alla andra telefoner att jag inte mentalt kategoriserat dem som telefoner,
utan snarare som en pryl vilken som helst.
Men när Nec tillsammans med Docomo i Japan lanserade de första 3G-telefonerna,
och de var av »flip«-modell började jag tänka lite mer. Kanske att det var
en smart grej det där?
Några saker som jag direkt ser att »flip-telefonen« vinner på jämfört med
en traditionell form, är att man inte behöver ha ett knapplås att traggla
med. Stänger man telefonen så kommer man inte åt knapparna, och kan därför
inte ringa av misstag (något jag råkat ut för på en tidig modell av Alcatel
i mitten av nittiotalet). En klar fördel. Min Nokia 8310 har ett operativsystem
som är trögt som sjutton. Det tar tre (3) sekunder att låsa/låsa upp knapparna.
En oändlig tidsrymd när man jobbar med ett gränssnitt.
En annan sak man vinner är att svara-i-telefonen-känslan blir starkare eftersom
man, så att säga, lyfter luren när man svarar, och lägger på den när man
är klar. Man kan till och med uttrycka sig mycket hårdare och mer som i
en trådbunden telefon genom att våldsamt slänga på luren. Mycket trevligt.
När sedan Sonyericsson lanserade sina modeller Z1010, Z600 och Z200 blev
jag kär! Z600 är just nu det jag väntar på för att lägga slantarna på. Det
är dags att pensionera 8310:an, och Z600 känns som en helt rätt ersättare.
Full integration med MacOS X gör inte saken sämre.
Så är den gamla »tegelstenen« ute ur bilden nu? Ja, svarar jag. Visst kommer
det att finnas modeller under överskådlig tid, men jag tror fast och fullt
att den gamla nallens dagar är räknade. »Flip-telefonen« har ett övertag
i gränssnitt när det gäller bildtelefoni, vilket jag tror kommer att bli
hyggligt populärt inom överskådlig tid. Utöver det kommer gameboy-mobilerna
att ta mark, och de kommer att vara helt annorlunda utformade, men det tar
vi i en annan artikel. ◼